De finns 2 personer som ringer till mig.
Evelina o pappa.
Jag svarar nästan aldrig. Av fler olika anledningar. Jag har alltid telefonen på ljudlöst så att chansen att ja skulle titta på telefonen i samma ögonblick som de ringer är inte så stor.
Jag undviker att hålla på med telefonen när jag gör något annat eller umgås med någon.
Jag har telefonskräck. Riktig ordentlig telefonskräck.
😰😰😰
Jag vet egentligen inte vad det är ja är så rädd för.
Men det har liksom hänt att jag bara tittat på telefonen när de ringt utan att jag vågat svara. Även fast det stått pappa på displayen. Så har jag fått lov o typ samla mig o sen ringt upp. Vafan skärp dig sara.... 😌
De är rastlösheten som blir för påfallande.
Jag är alldeles för rastlös för o koncentrera mig på ett telefonsamtal.
Å göra 2 saker samtidigt är inte heller min grej.
Men .. De finns en till sak som jag är alldeles för rastlös för.
Promenad
De är supertrevligt o komma ut i friska luften o allt de där. Men herregud så tråkigt de är o ta en promenad.
Zzzzz 😴😴
minus & minus = plus, de e sen gammalt
Telefonsamtal & promenad = positiv upplevelse
Jag va så snurrig i huvudet när jag kom hit så jag kunde inte hantera messenger. Allt vart liksom bara en enda röra.
En sak i taget.
Tog en promenad o ringde upp. Möttes av världens gladaste heeeeeeeej. 🤗
Hurra
Ja kan ju inte promenera hur djävla mkt som helst. Men boka gärna in en dejt längs strandpromenaden nån dag vettja 😍❤️
Igår lärde jag mig hur man svarar dessutom. De tog ett tag o fatta hur man gjorde haha men tillslut så. 🙄😄
Kände mig riktigt dum i huvudet en stund 😂