Har haft gräsligt ont i magen till o från i 2 veckor nu.
Igår skulle jag tränat på morgonen med en annan tjej, stod helt redo i träningskläder o flätat hår kl 06.30. En stund senare låg jag naken på golvet i fosterställning med århundradets kramp- å svettattack...
Sen var dagen som de är ganska ofta faktiskt. Om någon frågar så är de hur bra som helst, men egentligen så gör de lite ont i magen. Men inte så ont så de hindrar mig från mitt vardagsliv, å jag är van, så därför har jag accepterat det tillståndet?
Som PT har jag lärt mig mycket om det här, att smärttrösklar är så oerhört individuellt och att de flesta av oss lever med så mycket problematik som ett normaltillstånd.
Svår IBS tar flera år att bli av med. Har man gått med symptomet i bara en kortare tid kan det med en livsstilsförändring bli problemfritt efter 6-12 månader. Jag vet att det har blivit enormt mycket bättre. Jag lever exemplariskt, ingen alkohol, ingen stress, riktigt bra mat, yoga, bra sömn, meditation.
Men så många många år med raka motsatsen, fan förlåt kroppen men jag visste inte bättre.
Det är lätt o försöka hitta en syndabock i allt som gör ont.
Ibland kan jag bli så fruktansvärt förbannad på att jag inte fick hjälp när jag var yngre. Jag var bara 12 år när jag fick magsår för första gången, dock så trodde ingen på mig för att "magsår är inget man får i så ung ålder".
Eftersom ingen annan har brytt sig så vart de att ja inte själv brydde mig heller.
Nästan 15 år med periodvis svåra panikångestattacker o magsår. De va normalt att magen kraschade o jag både spydde o sket blod.
Kroniskt magsår är en av anledningarna till att man får IBS, ett tillstånd där tarmen inte längre funkar som den ska och matsmältningen blir således ett helvete.
Jag vill inte skylla ifrån mig, men de finns dagar som igår när jag kan känna sån enorm ilska mot de vuxna i min barndom.
Jag vet att de inte tjänar någonting till, å jag vet att negativa tankar har enorm inverkan på vår fysiska kropp. Så igen. Vem drabbar det mest att jag tänker negativt - mig.
Mitt liv tog tvärvändning när jag bestämde mig för att ge kroppen en chans.
Klev in på narva boxningsklubb på odenplan o tänke att nu djävlar tar vi tag i det här.
Jag vart en ny människa. Min kropp o mitt välmående vart viktigt. Min hälsa vart viktig.
Träningen vart en enormt bra medicin för min adhd. Jag fick ett självförtroende. Mina relationer vart bättre. Jag mådde bättre.
Kost å alkohol o hela den biten vart förändrat helt av sig själv.
Så även fast jag började må ordentligt mkt bättre psykiskt o tog hand om min kropp så krånglade magen. Lite annorlunda men ändå lika.
SÖS, 3 dagar med dropp. Gastroskopi. IBS.
Det är inte min kropp som är dålig. Min kropp försökte verkligen ge mig alla signaler i världen att hur jag levde inte va okej. Jag lyssnade inte, för jag visste inte hur man gjorde.
Den vuxna visste inte heller bättre.... de är ingens fel helt enkelt. Vad som är viktigare o tänka på är att räddningen var idrotten.
Om idrotten kommit in i mitt liv tidigare så hade såklart allt varit helt annorlunda.
Det är så viktigt att vi vuxna lär ut att man ska ta hand om sig.
Att kroppen är nåt man inte misshandlar. Att livet är magiskt.
Om de är nån unge eller tonåring som har de lite knepigt (🙄 om nån tonåring har de knepigt ...) så peppa hen o börja med en fysisk aktivitet.
Träning är faktiskt de bästa mot de mesta.
Inversioner o fällningar är bra för o röra om lite i grytan o hjälpa magar som krånglar 🤗
Jag accepterar att jag har perioder med mkt smärta o problematik. Men aldrig att jag slutar göra någonting åt det. Acceptera alla tillstånd men var aldrig likgiltig. Jag vet att det kommer bli helt bra tids nog.