Jag har skrivit ett par inlägg men inte publicerat något av dem. Det är svårt o beskriva vad som hänt utan att det blir flummigt och spirituellt 😬🙏🕉️🙄. Som när någon Yogainstruktör helt plötsligt ska börja svamla om chakran o allt vet vad. Herregud, deltagarna kan knappt andas där de befinner sig i en bakåtböjning ... de skiter fullständigt i om de öppnar upp anahata o låter vishuddi prana flöda...
Såklart är det viktigt att som instruktör ha all den här kunskapen och också erfarenheten, men de blir för svamligt för gemene man o lyssna på de för ett djävla träningspass liksom 😂🤣
Vi hade examen igår. Alla fick säga något om sin upplevelse och när det kom till min tur fick jag inte fram ett ord. Ist sprutade tårarna rakt ut o jag vart helt tagen av alla känslor som vällde fram.
Tillslut kunde jag lite sådär uttrycka min tacksamhet över allt som jag fått vara med om.
Jag berättade att jag tidigare vart väldigt kroppsligt men att jag här fått uppleva känslan av att jag faktiskt inte är min kropp. Denna fulländade insikt har gett mig en enorm kärlek till min kropp, mitt verktyg för att kunna uppleva mig själv. Världens bästa kropp som gör allt för mig 🤗❤️.
Jag berättade att jag tidigare idrottat på högre nivå med stora ambitioner där fokuset var att tävla mot andra. Att all träning handlade om att prestera, att hela tiden bli bättre o bättre för o kunna vara bäst.
En press som var djäkligt skön men också enormt svår o släppa när jag slutade. Det var enormt befriande att "bara träna för att det är kul".
Men man kan ju inte träna bara för att de kul... som PT var jag helt inställd på att målsättning alltid var extremt viktigt. Jag började därför tävla mot mig själv ist.
Samma press om att hela tiden förbättra mina resultat, men inlidat i nåt som låter bättre när man säger att man bara jämför sig med sig själv. Men jag själv är ju tyvärr den hårdaste domaren av alla. O jag har dömt mig själv enormt hårt om jag inte lyckats öka i bänkpress efter min uppsatta målsättning tex.
Det var min första yogalärare som sådde fröet i huvudet för några år sedan. Att man ska träna på känsla o inte efter förutbestämda planer.
Jag köpte inte ett ord av detta men kunde ändå inte släppa tanken. De lät ju så djäkla skönt faktiskt.
Så som min löpträning alltid ha fått vara, helt dagsstyrd. Ibland känner kroppen för o springa långt o ibland vill den springa kort o snabbt ... bara lyssna o göra det som känns bra för dagen.
Men så kan ju inte träning vara .... man kan ju inte bara flamsa runt o göra lite som man känner för??
Min träning förändrades extremt mkt under en tid. Successivt så började jag droppa målsättning efter målsättning o blev helt oansvarig. Kunde liksom köra discofredag på en måndag o träna ben 2dar i rad .... 🙊
Men när man verkligen känner sin kropp så berättar den faktiskt vad den behöver.
Är man helt utan träningserfarenhet är en tydlig plan enormt viktigt. Annars är risken stor att gymbesöken dalar redan i februari. För att inte behöva kliva in på gymmet o inte veta vad man ska göra o bara bli omotiverad till allt behövs ett varierat schema som är kul, utmanande och utvecklande. Man behöver få belöningshormonerna som skapas när man märker att man kan lägga på extra viktskivor på stången för att vilja fortsätta.
Man behöver få bekräftelse, uppmuntran o bevis för resultat. Det skapar driv och engagemang. Man behöver dessutom ett tydligt mål för att kunna påminna sig om varför man tränar när det inte är en naturlig del i ens liv.
Men träningen har blivit sån stor och naturlig del av mitt liv att jag inte behöver några morötter för att hålla i den. Om jag inte äter blir jag hungrig o det finns bara en självklar lösning på det, jag behöver liksom inte nåt som peppar mig till att luncha. Om jag inte tränar mår jag dåligt o de finns liksom bara en sak o lösa det med...
De där uppsatta målen om att knäböja min dubbla kroppsvikt eller bänka 150 % av min vikt vart helt plötsligt helt ointressanta. Jag ville bara känna mig stark när jag tränade skivstång, vad det var för siffror på vikterna spelade liksom ingen roll längre.
Kroppen o själen mådde bättre o jag tillät mig själv att spendera mer o mer tid för träning enbart på mattan.
Ändå var min första yogalärare extremt målinriktad o pushade mig med långa pass handstående. Liksom alla andra tränare också fokuserat på att väcka den där tävlingsmänniskan i mig. Jag är extremt driven och får jag för mig att nåt är viktigt så blir det det absolut enda viktiga i livet ....
Men det tar på krafterna...
Så jag tackade min lärare om att jag inte en enda gång kännt ett uns av prestationspress. Mitt ego om att alltid prestera på topp har inte matats alls. Jag har inte blivit pushad till o väcka det enorma prestationsdrivet ...
Jag snörvlade fram att det var så skönt o känna att det inte spelar någon som helst roll i världen om jag inte når med näsan till whatever ... men att jag såklart blir glad när det faktiskt tids nog händer "helt av sig själv". Sen sprutade tårarna igen när jag avslutade med att mitt enda syfte med träningen var att känna glädje till mig själv o att jag kände sån genuin lycka i varje träningspass vi haft 😹😹😹😹
Jag känner mig lugn, lycklig o balanserad.
Riktigt djävla hälsosam liksom 😍❤️🙏
Hade tänkt o dra mig norrut efter helgen men jag kan liksom inte lämna. Jag behöver få stanna o träna utan att ha dagarna fyllda med studier. Wha, vi har vart schemalagda från 05-21.00 6 dagar i veckan o varenda lediga stund har verkligen bestått av plugg.
Så jag vill stanna för att träna med Sir i ett helt utvilat tillstånd. Jag har bokat in 2 veckor.
Men. När några kursade frågade igår hur länge ja skulle stanna så bara flög de ur mig att ja inte visste, iaf 2veckor men förmodligen längre...
Vart helt förvånad själv över svaret. Vadå, ska jag inte åka till Goa?
Som när jag helt från ingenstans sa till en kund att jag funderade på o bara sticka till Indien o meditera. Haha, vah?? De kan ja väl inte göra heller, vart kom den tanken ifrån? De var väl absolut inget jag funderade på ....
De finns liksom bara ett problem här ...
Daniel kom just till Goa 😶
