Som många andra hatade jag löpträning när jag började det med. Hatade.
Jag brukade springa från globen där ja bodde till typ skogskyrkogården ett stenkast bort, där tog jag en stretchpaus - utan o ha nån som helst aning om vad jag höll på med eller varför, men de kändes ju mer idiotiskt o bara stå still o pausa 🙈 sen sprang jag hem igen o gav kroppen som genomlidit finska vinterkriget frukost o beröm.
Kilometrarna ökade o helt plötsligt så var en lätt jogg på 7km mitt återhämtningspass på söndagar. Rensa ur slaggprodukter o bara hålla ingång.
Eller helt plötsligt var det väl kanske inte. Däremellan sprang jag intervaller tills jag grät både en o annan gång. Men som jag älskade det.
Intervaller.
Som en riktig junkie blir jag som knäsvag bara jag hör ordet.
Jag har haltat ner på sats medis o hängt på låset innan öppning, precis som kvartetsalkisarna står utanför söderkällarn på eftermiddagarna o väntar ...
Väl på löpbandet försvinner smärtan och känslan av o trycka på den där uppåtpilen i hastighet igen å igen å igen är magisk.
Men såfort bandet stannar hade jag seriösa problem med o gå.
Höftsmärta, benhinneinflammation, dubbla hälsporrar, och riktigt utslitna vader.
Såklart en kombination av att jag spenderade flertal timmar om dagen med o skutta runt på tå i boxningsringen.
Aja. Sen small de till på riktigt.
Alltså bokstavligen. Under ett intervallpass på gotland så lossnade vaden från sitt fäste 🙈
Haha ja.
Ja men de e ju sjukt...
Jag har blivit enormt mycket bättre på att lyssna på kroppen, inte pressa mig och inte överbelasta.
Men när det kommer till löpningen så är det verkligen svårt o "säga nej".
Jag förklarade för min adhd utredare hur de låg till. Att jag måste få utlopp för all min energi i form av extrem träning eller destruktiva alternativ som t.ex alkohol.
Hon föreslog att jag skulle ta en promenad.
Haha.
De e som o säga till en riktig sockertorsk att godissuget försvinner om man dricker ett iskallt glas vatten.
E l l e r h u r
Ta en promenad.
Idiot.
Det är väl bara thomas dileva som kan hamna i nåt slags euforiskt tillstånd av en promenad.
Runners high
"Ben, armar, puls och andning arbetar rytmiskt tillsammans, tid och rum flyter samman. En euforisk känsla uppstår på grund av kroppens hormonpåslag. Den ena är endorfiner, kroppens eget morfin. Det andra hormonet är endocannabinoider, kroppens eget marijuana, som ger upphov till känslan av lugn"
Jag har en höft som behöver mycket mycket kärlek.
Ibland har jag så ont att jag vill kasta in handduken men ibland så är allt liksom tipp topp o jag kan njuta av löparspåret.
De perioderna får jag påminna mig själv om vartannat att inte springa för mkt eller för ofta.
Intervaller har jag lagt ner. Skulle jag välja mellan att aldrig mer ha sex men kunna få springa intervaller skadefritt resten av livet så vet jag inte helt ärligt vad jag skulle valt .. 🙈
Vad kommer bli den största utmaningen med plugget i Indien ?
Att inte kunna löpträna svarade jag.
Igår.
108 ronder av surya namaskar.
Min höft var i himmelriket.
På lunchen hade vi avslutningscermoni då del 1 av utbildningen var avklarad sen fick vi typ sommarlov. Inget schemalagt alls till måndag, inte ens yogaklasser.
Så ... Efter lunch kastade jag av mig min indiska kurta, tvättade av mascaran o snörade äntligen på mig löpardojjerna.
Idiotiskt.
Så in i helvete djävla idiotiskt.
Typ lika idiotiskt som o dödsstretcha ljumskarna o sen försöka persa i knäböj.
Nya rörelseomfång ska inte överbelastas.
Man ska inte löpträna efter 90 min solhälsningar om ens höft är stelare än tant adgas.
Men .. Det kändes ju liksom bra i hela kroppen.
Å som jag längtat efter o få springa runt den här fina fina sjön.
Att springa under en mil har liksom blivit ovärt. Men efter 5km så var de nåt som signalerade om att ja skulle ge mig. Jag hade inte ont, kroppen kändes stark o de va liksom asskönt.
du kan njuta av ett par mil imorgonbitti, no stress...
Jahapp. Slemsäcksinflammation på båda sidor.
På kvällen kunde jag knappt gå o att ge mig ut o springa idag var de ju inte tal om direkt.
Tog mig upp i yogasalen ist. På mattan bekommer mig inte höftsmärtan. De e de där djävla stötarna som uppstår när man går .. Springer.
Belastningen från varje fotnedsättning resulterar i en stötchock motsvarande 4x kroppsvikten i löpning. För mig som väger strax under 60 så belastar jag alltså ben, höfter o rygg med 240kg... Varje steg.
Japp. Så nu ligger jag här o tänker över mitt löparliv.
Så vad kom jag fram till. Att mitt fritidsintresse är ett beroende? Nä. Hade det varit så hade jag nog sprungit som planerat igår o förmodligen sprungit idag med då jag vet att det inte gör ont i själva stunden.
Jag får fundera lite till.
Jag gjorde som adhdkärringen sa idag iaf. Jag tog en promenad... Jaja., jag gör väl de då 🙄
Jag hatar o ta promenader. De e som o dricka blaskigt te när man är ordentligt djävla kaffesugen. Meningslöst liksom.
Men om man utför som en slags meditation medan man spatserar runt där så får hjärnan iaf nåt o fokusera på. Så då får ja lite liknande känsla av lugn iaf mentalt.