Jag minns inte mkt alls från min tidiga barndom. Men tydligen så var jag väldigt blyg när det kom till o leka med andra barn. Jag hade sagt nångång att jag inte ville störa de andra som redan lekte med varandra.
Så de känns mer som ett påstående än en sanning. Är det nåt jag inte är så är det ju blyg. Å stör, haha. De är väl ingen som skulle bli störd av mitt underbara sällskap 🤣🤗
Första gången ja reflekterade över att jag faktiskt har ovanligt lätt o skaffa kompisar var en gång för ca 10 år sen. Jag o min kompis kalle va på stan o sprang in i en annan kompis till mig, vi stannade o pratade en stund o jag presenterade mina vänner för varandra. Efteråt frågade Kalle hur vi kände varandra o jag berättade att han jobbade i kassan på konsum ... "haha. fan Sara, du blir verkligen kompis med alla"
En av de vanligaste frågorna jag fått när jag rest så mkt själv genom åren är om det inte är ensamt.
Men jag har rest själv, inte ensam. Man är aldrig nånsin ensam om man inte själv väljer det. Å en av den största glädjen med att resa är ju just att träffa nya människor.
Jag har tröttnat på många vänner som aldrig har tid att umgås. De jobbar jobbar o jobbar. Andra är bara med sin partner och endel verkar inte ens tänka tanken att ungar är portabla.
Jag tror det finns många som verkligen skulle behöva ta sig mer tid o umgås med sina vänner. Eller tom skaffa sig nya vänner, de är liksom helt normalt o vilja de också. Man förändras ju, så då är det ju helt naturligt att man så även vill ha en förändrad umgängeskrets.
Vilket kanske kan vara lite svårt o skaffa sig om man bor i en liten byhåla o gör precis samma sak vareviga dag. Dags för nåt nytt.
Eller bara dags o våga. För människor finns det ju överallt ändå.
På gymmet, på bussen, i affären, på fiket, på stranden, i bastun
Alla människor har ett socialt behov på ett eller annat sätt. Vi hör samman.
Men många är liksom livrädda för att ens småprata hemma i sverige. Dock har jag aldrig upplevt att vi svenskar inte gillar det. För mig är det en självklarhet o tex fråga personen brevid mig i mejeridisken om den smakat en en viss yoghurt om jag inte gjort de o är nyfiken på den. Eller personen bakom mig i kön till Starbucks om den vet vad machialatte liksom är? Är de svinkallt o bussen är sen kan man ju förbanna sig över SL tillsammans hellre än o stå själv o sura.
Så länge man inte är en snuskgubbe eller ett weirdo, typ som han i reklamen som med riktigt obehaglig framförhållning frågar alla främlingar i just busshållplatsen om hur man mäter en speciell vinkel ... Ja eller vare nu va.. Ja men är man glad o trevlig så äre ju klart man ska snacka med folk. De är väl det dem är till för alla människor där ute?
Jag fullkomligt älskar o jobba med service för alla mår bra av uppskattning. Jag älskar o servera kaffe o snicksnacka. Å vissa känner man direkt att de absolut inte vill prata, men nog blir de glada allt om man blinkar me ögat när man levererar take away muggen, eller gör ett hjärta i cappuccinon 🤗
Tror de där vardagliga småpratet med främlingar är en bra öppning o bli mer social om man önskar de. Prova 🙂 Vi svenskar är bara dåliga på o ta första steget, men jag har aldrig upplevt att vi inte gillar småprat.
Men de e såklart en av anledningarna till att jag känner mig så hemma här i Indien. Här pratar alla med alla o alla älskar det. Jag älskar det.
Tror inte att människor upplever ensamhet här på samma sätt som i Väst.
Å ja tror på att de är väldigt viktigt o ge lite social uppmärksamhet till de man ser är ensamma.
Som sist ja va i sverige tex så såg ja en ensam tant sitta på en parkbänk när ja va ute o sprang. De va i höstas men de va en härlig dag o jag stannade till o kommenterade helt enkelt att de såg väldigt skönt ut o sitta där o ta vara på solskenet. Hon sken upp som en solstråle själv o var väldigt pratglad så jag slog mig ner ett tag. Självklart var det värt o bryta joggingturen en liten stund, vem vet. Hon kanske inte hade pratat med nån på flera dar? Klart ja vart gladare av hennes leende än o springa runt älven under halvtimmen... , man blir ju gladast av det som är viktigast...
Den här farbrorn är ett bra exempel på hur sociala Indierna är. Jag köpte en liten handmålad julgranskula av honom, fast de va en platt kamel o ingen kula... Hur som helst så visade han gärna sitt fotoalbum från när han gick konstskola o berättade om hur de var. De gjorde ju helt klart shoppingen mer minnesvärd.
Ensamhet är en svinjobbig känsla. Jag önskar ingen den. Det kan leda till enorm depression o helt få en o tappa tron på sig själv. Blä.
Intressen o hobbys leder ju ofta till umgänge. Min kärlek till träning är också en kärlek till det sociala som det medför.
Jag brukar ofta gå på gruppträning enkom för att jag tycker det är kul o träffa dem som är där. Träna ihop o sen ta en kaffe i de där orangea sofforna o snacka lite skit.
Mysorestyle, den yogan som jag tränar nu är dock djävligt osocial. Att snacka i yogashalan är ju inget man gör vilken yoga man än utför, men det som blir så osocialt här är att alla avslutar sin practice helt olika. Så de blir liksom inte att man får möjlighet till o prata med nån alls. Jag kommer 30-40 min innan vi börjar för o värma upp, sen är ja oftast klar runt en halvtimme efter alla andra också. Så då är de helt tomt 😩
Men idag såg ja en tjej som ja kände igen från Shalan på ett cafe. Så jag gick dit o frågade om ja fick ta en kaffe med henne.
Dock hade de inte sojamjölk... jag är ju vegan i januari o svart kaffe är inte min grej. Så drack en kopp skitäckligt earl grey som ja inte alls va sugen på. Men va gör man inte, helt klart värt med tanke på att ja fick en ny supertrevlig kompis 😍