Fan ja har hållt på me de här inlägget i en vecka nu, men de har alltid kommit nåt i vägen som hindrat mig från o uppdatera 🤷
Aja. Nog funkar det som botemedel o vara låtsas sjuk alltid.
Halsontet försvann, lika så huvudvärken. Sara vs Förkylning 1-0. Sjukt skönt att de inte bröt ut *tar i trä .. 🙊
Lotta frisknade också till så vi och en annan tjej härifrån åkte till Gokulam i söndags. Yogatown skulle man kunna kalla det. Ett av världens främsta yogainstitut ligger där, Pattabhi Jois Ashtanga, omringat av tusen andra mer o mindre anrika yogastudios. I området finns därav också såklart en massa ekologiska små butiker, ayurvedaställen o trendiga caféer. Mitt andra besök i Mysore, denna gång har jag dessutom vart här i snart 3mån, men har ändå aldrig vart i den stadsdelen tidigare 🙈.
varför-har-jag-inte-varit-här-tidigare-känslan.
Har dessutom börjat bli rätt sällskapssjuk så jag ville bara klamra mig fast vid första bästa café o invänta nästa kokosvattentörstade yogihjord.
Pratade men Aldreen i veckan om att jag har svårt med motivationen i övrigt. Att jag känner mig slöare än vad jag egentligen är o känner inte så mkt pepp till träningen, även fast ja vet att den alltid infinner sig under passet. Men de senaste dagarna har motivationen bara försvunnit ...
Han kände inte samma för han hade så mycket i sina program att utvecklas inom.. han var alltid peppad inför träningen
Hmm? Ja, just så brukar ju jag också känna. Är det vad som är problemet?
Samma eftermiddag avbröt Sir mig direkt jag skulle påbörja träningen. "Vad vill du förändra med din träning? Det börjar bli för lätt för dig eller hur?"
Pang bom dagen efter fick jag hoppa upp ett snäpp o träna Foundation series, ett sjuuuukt stort steg utanför min comfortzone. För er icke-ashtangis så går det till som så att man tränar efter speciella program. Det är exakt samma träningspass man gör varje dag. När man behärskar alla positioner får man, endast när läraren säger så, gå vidare till nästa. Jag har hållt på med primary series i ganska exakt ett år så det säger nåt om hur svårt det faktiskt är, å jag tror ändå de e ganska kort tid.
Nu vart jag sådär sjukt utsatt. Huh, de är en jobbig känsla att inte kunna. Att acceptera att man inte kan kunna allting första gången man gör det.
Glädje, frustration, förtvivlan, förvirring, osäkerhet, självsäkerhet, målmedvetenhet.
Sjukt svårt, alltså sjuuuuuuuuukt svårt. Omöjligt? Nej. = Enormt peppande.
Nytt utmanade träningsprogram till kvällspasset och min motivation är höjd över skyarna igen.
Vi behöver alla det, känna att vi utvecklas. Går framåt
Inte bara träningsmässigt alltså utan i livet. Just nu är träningen det enda mitt liv handlar om, men jag känner igen känslan i tex jobb o relationer.
När saker o ting börjar gå på rutin... Verkligen allt hänger på direkt när den där omotivationen sätter klorna i en. Trötthet, slöhet, opepp, hitteppsjuka ...
Men de är inga stora saker som kan få allt o vända heller. Nytt schema, en datenight, nytt träningsprogram....
Jaha, hur fan ska jag kunna åka härifrån egentligen? Mysore Mysore ❤️
Enkelt. Jag är i extremt stort behov av det sociala. Extremt.
Alltså jag hänger liksom mer med kor än människor ;) haha nä men ...
