Även fast jag inte har några barn kan jag inte låta bli o tycka uppfostran är ett intressant ämne. Om Björn o Navid får provprata i sin podd så tänker jag att jag får provskriva i min blogg.
Jag har ju liksom ingen erfarenhet av uppfostran eftersom jag varken blivit uppfostrad själv eller uppfostrat någon annan.
Man kanske kan börja där. Avsaknad av uppfostran. Jag hade inga regler i mitt barndomshem o i yngre tonåren fick jag göra precis som jag ville.
Det finns nog inget som min hjärna mår så bra av som struktur. Ordning o reda.
När jag var liten lekte jag inte, jag
s o r t e r a d e. När jag gick på högstadiet kunde jag alla mina kompisars scheman utantill och i vuxen ålder så är jag en riktig retreatjunkie. Jag älskar att åka till ett ställe där det råder full tystnad och dygnets alla timmar är planerade.
Diagnos på det?
🤗
Aja, jag tror iaf hur som helst att regler o typ mattider (mat över huvud taget) är en bra grej i uppfostran... Men tråkigt ämne
Roligare ämne
Kroppen
Vi går liksom runt med våra kroppar som ett kolli utan o veta hur den fungerar och hur vi läser dess signaler.
Blöja är såklart ett måste på ett barn. Men måste man verkligen ha det dygnet runt upp i ganska hög ålder? Det krävs enormt mkt tid o engagemang från föräldrar o låta barnet vara utan blöja några timmar om dan, men är inte det en bra start för en människa o få lära sig om en ganska grundläggande grej om sin kropp
När barnet blir lite äldre så gör det såklart en massa klantiga grejer, som typ o ramla o slå sig.
Ofta kan jag iakta situationer där det faktiskt gick bra, men så springer ändå föräldern fram o liksom berättar för barnet att det har slagit sig o att det gör ont. O då blir följden att barnet helt plötsligt börjar gråta o skapar en känsla av att de e skönt o må dåligt ..
Självklart ska man trösta ett barn som slagit sig o gråter. Men jag tror det är nödvändigt o låta barnet känna av själv om de har ont eller inte.
Det här fenomenet är nåt som händer i väldigt många sammanhang. Att föräldern liksom tar över o bestämmer hur barnet ska reagera och känna ist för att barnet själv får avgöra det.
Hur ska man då lära sig?
Jag tycker mat är ett intressant ämne. Hur många vuxna har en genuin lyhördhet till sin kropp när det kommer till föda? Som verkligen slutar äta när kroppen är mätt och äter det som kroppen faktiskt ber om?
Hur ska man lära sig o inte låta egot ta över om man aldrig får lära sig o lyssna på kroppens signaler.
Vår kropp har ett enormt bra sätt att förmedla information om hunger, mättnad och näringsbehov. Men har man aldrig fått upptäcka det blir såklart följden att man överäter och fortsätter laga makaroner med ost fast kroppen liksom skriker efter c vitaminer o järn.
Jag tror att barn kan bestämma själva när de är mätta. Lär inte barn att de måste trycka i sig mer när kroppen faktiskt sagt ifrån. Speciellt inte med de dummaste argumentet ever att de finns andra barn i Afrika som svälter.
Alltså ... Say what? Ska jag behandla min kropp som en djävla sopstation o möla i mig mer mat än jag vill ha för att andra inte har nåt alls? Vad är de för pervers logik?
Om man aldrig lär sig kroppens språk så kommer man aldrig kunna kommunicera med den, o hur ska man dessutom kunna älska nåt man inte förstår sig på över huvud taget?
Är det inte därför så många har sån känslig relation till mat och kroppens utseende?
Barn gillar dessutom bra mat om de får lära sig det.
Men om man hela tiden får halvfabrikat så triggas man ju av det ist.
Jag fick aldrig socker när jag var liten o det är nåt jag är enormt tacksam över. Jag blir extremt sällan sugen på sötsaker o kan inte ens hantera en produkt med för mkt socker... Det blir alldeles för sött för mig. Däremot kan jag bli sugen på frukt och tycker på riktigt att tex morötter o tomat är väldigt sött. Det tycker man inte om man hela tiden exponeras för socker, då är frukt absolut inte godis å grönsaker ska vi inte ens tala om.
Hur ska man kunna göra hälsosamma matval helt plötsligt i vuxen ålder när man fått äta snabba kolhydrater hela barndomen? Klart man lyssnar till egot som vill ha burgare när man står där i affärn o gör nåt absurt försök o köpa linser.
Ju mer man lär känna sin kropp älskar man den.
Man har inga fula kompisar för allt som man tycker om är vackert.
Ett djävligt bra sätt o lära känna sin kropp är såklart att använda den fysiskt.
Uj uj. Nu vart jag trött på o stirra in i den här skärmen.
Jag får fortsätta skriva om träning för barn en annan gång. Å kanske även om mina tankar kring sociala relationer i uppväxten.
Avslutningsvis får ja väl bjuda på en bild när jag var liten
❤️
