saraunderbara.blogg.se

Som många andra hatade jag löpträning när jag började det med. Hatade. 

Jag brukade springa från globen där ja bodde till typ skogskyrkogården ett stenkast bort, där tog jag en stretchpaus - utan o ha nån som helst aning om vad jag höll på med eller varför, men de kändes ju mer idiotiskt o bara stå still o pausa 🙈 sen sprang jag hem igen o gav kroppen som genomlidit finska vinterkriget frukost o beröm. 

 

Kilometrarna ökade o helt plötsligt så var en lätt jogg på 7km mitt återhämtningspass på söndagar. Rensa ur slaggprodukter o bara hålla ingång. 

 

Eller helt plötsligt var det väl kanske inte. Däremellan sprang jag intervaller tills jag grät både en o annan gång. Men som jag älskade det. 

 

Intervaller. 

Som en riktig junkie blir jag som knäsvag bara jag hör ordet. 

 

Jag har haltat ner på sats medis o hängt på låset innan öppning, precis som kvartetsalkisarna står utanför söderkällarn på eftermiddagarna o väntar ... 

Väl på löpbandet försvinner smärtan och känslan av o trycka på den där uppåtpilen i hastighet igen å igen å igen är magisk. 

Men såfort bandet stannar hade jag seriösa problem med o gå. 

 

Höftsmärta, benhinneinflammation, dubbla hälsporrar, och riktigt utslitna vader. 

Såklart en kombination av att jag spenderade flertal timmar om dagen med o skutta runt på tå i boxningsringen. 

 

Aja. Sen small de till på riktigt.

Alltså bokstavligen. Under ett intervallpass på gotland så lossnade vaden från sitt fäste 🙈

 

Haha ja. 

Ja men de e ju sjukt...

 

Jag har blivit enormt mycket bättre på att lyssna på kroppen, inte pressa mig och inte överbelasta. 

Men när det kommer till löpningen så är det verkligen svårt o "säga nej".

 

Jag förklarade för min adhd utredare hur de låg till. Att jag måste få utlopp för all min energi i form av extrem träning eller destruktiva alternativ som t.ex alkohol. 

Hon föreslog att jag skulle ta en promenad. 

 

Haha. 

De e som o säga till en riktig sockertorsk att godissuget försvinner om man dricker ett iskallt glas vatten. 

E l l e r  h u r 

 

Ta en promenad. 

Idiot. 

Det är väl bara thomas dileva som kan hamna i nåt slags euforiskt tillstånd av en promenad. 

 

Runners high

"Ben, armar, puls och andning arbetar rytmiskt tillsammans, tid och rum flyter samman. En euforisk känsla uppstår på grund av kroppens hormonpåslag. Den ena är endorfiner, kroppens eget morfin.  Det andra hormonet är endocannabinoider, kroppens eget marijuana, som ger upphov till känslan av lugn" 

 

Jag har en höft som behöver mycket mycket kärlek. 

Ibland har jag så ont att jag vill kasta in handduken men ibland så är allt liksom tipp topp o jag kan njuta av löparspåret.

De perioderna får jag påminna mig själv om vartannat att inte springa för mkt eller för ofta. 

Intervaller har jag lagt ner. Skulle jag välja mellan att aldrig mer ha sex men kunna få springa intervaller skadefritt resten av livet så vet jag inte helt ärligt vad jag skulle valt .. 🙈

 

Vad kommer bli den största utmaningen med plugget i Indien ?

Att inte kunna löpträna svarade jag. 

 

Igår. 

108 ronder av surya namaskar. 

Min höft var i himmelriket. 

På lunchen hade vi avslutningscermoni då del 1 av utbildningen var avklarad sen fick vi typ sommarlov. Inget schemalagt alls till måndag, inte ens yogaklasser. 

 

Så ... Efter lunch kastade jag av mig min indiska kurta, tvättade av mascaran o snörade äntligen på mig löpardojjerna. 

 

Idiotiskt. 

Så in i helvete djävla idiotiskt. 

Typ lika idiotiskt som o dödsstretcha ljumskarna o sen försöka persa i knäböj. 

 

Nya rörelseomfång ska inte överbelastas. 

Man ska inte löpträna efter 90 min solhälsningar om ens höft är stelare än tant adgas. 

 

Men .. Det kändes ju liksom bra i hela kroppen. 

Å som jag längtat efter o få springa runt den här fina fina sjön. 

Att springa under en mil har liksom blivit ovärt. Men efter 5km så var de nåt som signalerade om att ja skulle ge mig. Jag hade inte ont, kroppen kändes stark o de va liksom asskönt. 

du kan njuta av ett par mil imorgonbitti, no stress...

 

Jahapp. Slemsäcksinflammation på båda sidor. 

På kvällen kunde jag knappt gå o att ge mig ut o springa idag var de ju inte tal om direkt. 

 

 

 

Tog mig upp i yogasalen ist. På mattan bekommer mig inte höftsmärtan. De e de där djävla stötarna som uppstår när man går .. Springer. 

 

Belastningen från varje fotnedsättning resulterar i en stötchock motsvarande 4x kroppsvikten i löpning. För mig som väger strax under 60 så belastar jag alltså ben, höfter o rygg med 240kg... Varje steg. 

 

Japp. Så nu ligger jag här o tänker över mitt löparliv. 

Så vad kom jag fram till. Att mitt fritidsintresse är ett beroende? Nä. Hade det varit så hade jag nog sprungit som planerat igår o förmodligen sprungit idag med då jag vet att det inte gör ont i själva stunden. 

 

Jag får fundera lite till. 

 

Jag gjorde som adhdkärringen sa idag iaf. Jag tog en promenad... Jaja., jag gör väl de då 🙄

Jag hatar o ta promenader. De e som o dricka blaskigt te när man är ordentligt djävla kaffesugen. Meningslöst liksom.

Men om man utför som en slags meditation medan man spatserar runt där så får hjärnan iaf nåt o fokusera på. Så då får ja lite liknande känsla av lugn iaf mentalt. 

 

 

 

Wow. Vilken dag. Vilken månad. 

Jag är inte min kropp. "Nähä ok .. Nä. Jag är inte min kropp... Okej okej." 🙄🙄

Först hör man något. Kanske kan man förstå det intelektuellt. Men kunskap måste upplevas för att skapa visdom. Å helt plötsligt här en dag så kände jag verkligen det. 

Fan. Jag är ju inte min kropp. Min älskade älskade kropp är bara ett verktyg. Det var som en helt ny kärlek och förstålse för min kropp uppstod❤️. Att inte behöva identifiera sig med sin kropp är väl enormt befriande. 

 

Det är det häftigaste som hänt under min första utbildningsmånad här. 

Jag tränar verkligen på en helt annan nivå nu. 🤸🤸

 

Skolavslutning idag. Tentan gick svinbra. Så när på asananamnen i surya namaskar då haha. 🙈

Men jag fick starta morgonen med 108 st ronder av denna solhälsning ... Per sida. Så jag hade alltså 216 chanser o repetera namnet på varenda position. Haha

 

Det var enorm upplevelse för övrigt. 

Aktiv meditation i 90 minuter. Kändes som 5. 

(indeayoga har förresten en ledd 108 surya namaskar klass på derss youtubekanal om ni är sugna) 

 

Well well. 

Min utbildning är alltså en avancerad yoga-tränare utb på 500+ timmar uppdelad i 2 steg. 

Nu har vi betat av allt basic kan man säga. Efter tentan i tisdags har de vart lite som de där sista dagarna innan sommarlovet när betygen ändå redan va satta ... Magiska dagar 

 

På måndag börjar det feta 😋

 

Både vår träning kommer bli mer avancerad och utbildninsinnehållet kommer fördjupas.

Hur skapar man personliga yogaprogram? Träning ska ju trots allt vara individuell. Precis alla är ju olika så att alla skulle träna samma är ju liksom befängt. Individuell yogträning kallas mysorestyle o kommer från staden jag alltså är i. 

Vi kommer djupdyka mer i yogaterapi, yoga för o lindra smärtproblematik o sjukdomstillstånd. 

 

Haha. Drömde mig bort igår o såg framför mig hur ja köpt mig en liten sruga hemma i sverige o öppnat min egna yogastudio. Började planera öppettider, starta egetbidrag o hela köret. 

.... Hold your horses. 🙊 Livet. Det är så djävla häftigt.

Men jag har verkligen inte brottom. 🙏

 

 

Jag svarade på ett mail idag. Tänkte att jag kanske skulle dela mina tankar här också. 

Frågan var hur man kan arbeta med meditation för att dämpa ångest. Mitt svar var att dela med mig av mina egna erfarenheter. 

Jag har kämpat med mycket ångest i mitt liv i 2 olika former. Den ena typen har grott in i mig sedan en mycket svår uppväxt och resulterat i panikattacker och ångest. Den andra typen är en bieffekt av adhd. Att kroppen hela tiden är på högvarv och producerar enormt mycket positiva hormoner leder dock till ett bakslag när det laddats ur... resultatet blir ångest... Det har i sin tur lett till absurt stora sömnsvårigheter i mitt liv som vart det värsta för mig. 

Min vän hade doubts. Är inte meditation bara ett sätt att förtränga sina känslor ist för att bearbeta dem? Jag förstår helt o hållet det tvivlet...Men jag tror inte på att "älta" saker. Jag har gått till många psykologer och för mig funkar det inte att ständigt riva upp saker. 

Känslor ska absolut inte under några omständigheter bara förträngas. Att våga möta sina känslor är oerhört svårt, och att våga stanna kvar i det som inte känns bra är väl ännu svårare. 

Yin yoga var för mig en väg in i meditation. Där fick jag träna på att stanna kvar o faktiskt möta känslor som var obehagliga o lära mig att de inte kommer vara för evigt. För precis allt förändras (anitya - betydelsen av min tatuering och vad meditationstekniken vipassana leder till djupare förståelse för).
Detta lindrade min ångest på kvällarna o gjorde att jag kunde börja sova ibland. Jag kunde möta ångesten med isikten om att den faktiskt skulle försvinna. 

Att meditera är jättesvårt. Men i yinyogan fick jag också lära mig att vara still och det förberedde mig för att börja meditera på riktigt. 

Meditation handlar inte om att trycka bort känslor. Ist leder det till att kunna upptäcka sitt sanna jag och inte identifiera sig med sina känslor och att inte hålla fast vid dem.
Ofta håller vi fast vid det som känns bra o vägrar låta släppa taget om det. Likasom att vi bara stöter bort det som känns dåligt utan att faktiskt möta det. 

Här finns det nåt som kan verka otänkbart när man säger det rakt ut. Men det kan faktiskt vara så att man vill må dåligt. Att det liksom har gått så långt att det är dem känslorna man identifierar sig med o att det är lättare o hålla fast vid dem än att göra en förändring. Att det på nåt underligt sätt känns bra o ha ångest... Men när man lär känna sitt sanna jag, så förstår man att ångest är ingen sann känsla. Att sann glädje inte kommer därifrån. Då vill man inte uppleva det mer.

Genom meditation har jag lärt mig att jag inte är mina tankar. Bara för att jag tänker att jag är otillräcklig till exempel så betyder inte det att jag är det.

I meditation så kommer tankar ständigt in i hjärnan och ju mer jag meditetat har jag kunnat hantera o liksom solla bort alla sånahär störande tankar och känna vad som är mitt sanna jag.
För det finns bara en enda sann känsla och det är glädje.

Metta. Alla vill bara må bra. Att meditera över det har varit enormt insiktsfullt för mig. Ibland utför människor vidriga handlingar i tron om att det får dem att må bättre, att förstå det helt o fullt har varit ett sätt att släppa taget om min barndom o bli kvitt den ångesten en gång för alla. Jag har skrivit om mettatekniken i ett tidigare inlägg. 

Min sk adhd ångest fasas ut ur mit liv ju mer jag mediterar. Ju mer tid jag investerar på meditationskudden ju mer balanserad blir jag mentalt, å slipper de här dipparna. Ist får jag bara ta del av det härliga av att vara geniunt glad. Alltså på riktigt glad. Inte sådär överdimensionellt mat-tina glad 😉 Ibland kan jag känna ångest men nu kan jag stanna kvar o observera känslan på ett annat sätt o låta den passera. Det är enormt skönt o slippa tidigare impulsbeteenden för att lindra ångest. Till exempel att söka bekräftelse eller känsloäta. 

Jag utövar en meditationsteknik som kallas vipassana. Det är bevisat att tekniken "rengör" hjärnan. Men tekniken måste läras ut på korrekt sätt då det kan vara skadligt om man gör fel. Det sker under 10 dagar o i Sverige finns det ett center i Ödeshög. Kostnad för kursen, boende och mat är frivillig, så man donerar det man kan. Det är det absolut bästa jag gjort för mig själv helt klart. Jag är enormt tacksam att jag funnit meditation o äntligen på riktigt börjat må bra. Att kunna känna genuin glädje till livet, mig själv o alla runt omkring är fantastiskt.

Vill ni börja med yinyoga så finns det en app som heter vila dig i form. 

Alla förtjänar att må bra. May all beings be happy. Anitya anitya anitya 😉❤️