saraunderbara.blogg.se

Strömavbrott. De hör till vanligheterna i de här landet. Vart man än ska så står ficklampa alltid med i listan över things to bring.

När man ser de stackars indierna klättra upp i elmasterna barfota o helt intrasslade i kablar så vill man liksom skrika äääh fuckit, vi klarar oss nog utan el. Kom ner därifrån!

 

I Sverige vet jag att folk ibland undrar om man kan frysa ner en vara igen. Här skulle de aldrig fatta vad du egentligen frågade.

På tal om frysvaror så är de genialiskt att man köper fryst mjölk här, på påse dessutom. Butikerna får inget svinn pga utgånget datum o mjölken hinner tina på vägen hem ist för o bli dålig. 

 

 

 

Har precis duschat. Mitt boende är inte de bästa. De e rent o stort. Sängen är stor men sanslöst obekväm å jag saknar ett riktigt täcke. Men iaf, jag har varmvatten. 🙏 Så ja klagar inte. Badrummet är helt ok standard, men när jag tänker på de nu undrar jag om jag hade tyckt det för ett par år sen. Troligtvis inte. Man vänjer sig...

Ett normalt svenskt badrum kan man liksom sitta inne o meditera på o njuta av golvvärme o doft av lavendel ... Så är inte ett normalt indiskt badrum. 🙈

Ibland kan man verkligen jubla av glädje när de finns papper på restaurangtoan. Lyx. 

 

Att inte ta saker för givet. 

 

 

 

Haha på tal om andra kulturskillnader. 

Va ut o käkade med min yogalärare här om dagen o jag grät verkligen av skratt när han betättade om sitt besök i Sverige. 

Balu. Lilla lilla Balu. Han är nog precis samma längd som mig (164), troende Hinduist och ja ... Indier. 

Så var han iaf och höll en yogaworkshop i Västerås. Samtidigt som de va powermeet. På stan hade 2st 120kilos raggare haffat honom o mer eller mindre skrikit om han visste vem Elvis var. De visste inte stackars Balu..  Så de här raggarna skrek this is elvis o pekade på alla fastsydda märken på sina västar och en av dem slet upp bröstet o tryckte upp elvistatueringen i ansiktet på honom. En kvart senare satt min lilla indiska yogalärare som aldrig druckit alkohol eller hört talas om the King i baksätet på en stor djävla raggarbil, inklämd mellan 2 jätteraggare med en bärs i handen o tvingad att lyssna på varenda låt kung elvis producerat...

 

Haha. I present fick han en dosa snus. Som han trodde var godis o mådde fasligt dåligt av... 🤢

Men de kanske bara va han som va lite sjuk så snuset åkte med i packningen hem till Indien .. O skapade ett djävla problem i tullen när han svarade att de va godis när polisen frågade vad han försökte smuggla in.😰

 

I sverige hade han iaf fått bra mat.

I Polen hade han fått zucchinipasta när han sagt att han var vegetarian. Haha. Stackarn. Sitta där o äta kall zucchini strimlad som spaghetti när alla andra får god varm riktigt mat. När man är vrålhungrig. Vegeterian, ingen djävla kanin 🐇🤗

Dagen efter hade han sagt till på skarpen att han krävde ris iaf en gång om dagen. 

 

Va på ett riktigt café häromdagen. Ett sånt trendigt där de finns espressokaffe o sandwich på menyn. Annars så undrar indierna ibland hur man äter bröd när de ser att man köpt de från german bakery... De finns liksom inte ugn i ett standardkök så de enda bröd som finns är tunnbröd som man äter till curry.

Mackor är alltså nåt som inte existerar.

Så där satt jag hur som helst o njöt av min soyachai o fungerade wifi när de knatar förbi ett par hönor. Å ingen höjer ett ögonbryn såklart. 

 

 Världen är olika. 

Godnatt

Jag minns inte mkt alls från min tidiga barndom. Men tydligen så var jag väldigt blyg när det kom till o leka med andra barn. Jag hade sagt nångång att jag inte ville störa de andra som redan lekte med varandra.

Så de känns mer som ett påstående än en sanning. Är det nåt jag inte är så är det ju blyg. Å stör, haha. De är väl ingen som skulle bli störd av mitt underbara sällskap 🤣🤗

 

Första gången ja reflekterade över att jag faktiskt har ovanligt lätt o skaffa kompisar var en gång för ca 10 år sen. Jag o min kompis kalle va på stan o sprang in i en annan kompis till mig, vi stannade o pratade en stund o jag presenterade mina vänner för varandra. Efteråt frågade Kalle hur vi kände varandra o jag berättade att han jobbade i kassan på konsum ... "haha. fan Sara, du blir verkligen kompis med alla" 

 

En av de vanligaste frågorna jag fått när jag rest så mkt själv genom åren är om det inte är ensamt. 

Men jag har rest själv, inte ensam. Man är aldrig nånsin ensam om man inte själv väljer det. Å en av den största glädjen med att resa är ju just att träffa nya människor. 

 

Jag har tröttnat på många vänner som aldrig har tid att umgås. De jobbar jobbar o jobbar. Andra är bara med sin partner och endel verkar inte ens tänka tanken att ungar är portabla. 

Jag tror det finns många som verkligen skulle behöva ta sig mer tid o umgås med sina vänner. Eller tom skaffa sig nya vänner, de är liksom helt normalt o vilja de också. Man förändras ju, så då är det ju helt naturligt att man så även vill ha en förändrad umgängeskrets. 

Vilket kanske kan vara lite svårt o skaffa sig om man bor i en liten byhåla o gör precis samma sak vareviga dag. Dags för nåt nytt. 

Eller bara dags o våga. För människor finns det ju överallt ändå. 

 

På gymmet, på bussen, i affären, på fiket, på stranden, i bastun

 

Alla människor har ett socialt behov på ett eller annat sätt. Vi hör samman. 

Men många är liksom livrädda för att ens småprata hemma i sverige. Dock har jag aldrig upplevt att vi svenskar inte gillar det. För mig är det en självklarhet o tex fråga personen brevid mig i mejeridisken om den smakat en en viss yoghurt om jag inte gjort de o är nyfiken på den. Eller personen bakom mig i kön till Starbucks om den vet vad machialatte liksom är? Är de svinkallt o bussen är sen kan man ju förbanna sig över SL tillsammans hellre än o stå själv o sura. 

 

Så länge man inte är en snuskgubbe eller ett weirdo, typ som han i reklamen som med riktigt obehaglig framförhållning frågar alla främlingar i just busshållplatsen om hur man mäter en speciell vinkel ... Ja eller vare nu va..  Ja men är man glad o trevlig så äre ju klart man ska snacka med folk. De är väl det dem är till för alla människor där ute? 

 

Jag fullkomligt älskar o jobba med service för alla mår bra av uppskattning. Jag älskar o servera kaffe o snicksnacka. Å vissa känner man direkt att de absolut inte vill prata, men nog blir de glada allt om man blinkar me ögat när man levererar take away muggen, eller gör ett hjärta i cappuccinon 🤗

 

Tror de där vardagliga småpratet med främlingar är en bra öppning o bli mer social om man önskar de. Prova 🙂 Vi svenskar är bara dåliga på o ta första steget, men jag har aldrig upplevt att vi inte gillar småprat. 

Men de e såklart en av anledningarna till att jag känner mig så hemma här i Indien. Här pratar alla med alla o alla älskar det. Jag älskar det. 

Tror inte att människor upplever ensamhet här på samma sätt som i Väst. 

Å ja tror på att de är väldigt viktigt o ge lite social uppmärksamhet till de man ser är ensamma. 

Som sist ja va i sverige tex så såg ja en ensam tant sitta på en parkbänk när ja va ute o sprang. De va i höstas men de va en härlig dag o jag stannade till o kommenterade helt enkelt att de såg väldigt skönt ut o sitta där o ta vara på solskenet. Hon sken upp som en solstråle själv o var väldigt pratglad så jag slog mig ner ett tag. Självklart var det värt o bryta joggingturen en liten stund, vem vet. Hon kanske inte hade pratat med nån på flera dar? Klart ja vart gladare av hennes leende än o springa runt älven under halvtimmen... , man blir ju gladast av det som är viktigast... 

 

 

Ensamhet är en svinjobbig känsla. Jag önskar ingen den. Det kan leda till enorm depression o helt få en o tappa tron på sig själv. Blä.

 

Intressen o hobbys leder ju ofta till umgänge. Min kärlek till träning är också en kärlek till det sociala som det medför.

Jag brukar ofta gå på gruppträning enkom för att jag tycker det är kul o träffa dem som är där. Träna ihop o sen ta en kaffe i de där orangea sofforna o snacka lite skit. 

Mysorestyle, den yogan som jag tränar nu är dock djävligt osocial. Att snacka i yogashalan är ju inget man gör vilken yoga man än utför, men det som blir så osocialt här är att alla avslutar sin practice helt olika. Så de blir liksom inte att man får möjlighet till o prata med nån alls. Jag kommer 30-40 min innan vi börjar för o värma upp, sen är ja oftast klar runt en halvtimme efter alla andra också. Så då är de helt tomt 😩

 

Men idag såg ja en tjej som ja kände igen från Shalan på ett cafe. Så jag gick dit o frågade om ja fick ta en kaffe med henne. 

Dock hade de inte sojamjölk... jag är ju vegan i januari o svart kaffe är inte min grej. Så drack en kopp skitäckligt earl grey som ja inte alls va sugen på. Men va gör man inte, helt klart värt med tanke på att ja fick en ny supertrevlig kompis 😍

 

 

Ibland har jag blivit extremt förvånad själv hur allt bara löser sig. Som en bortskämd snorunge fick jag hux flux förstahandskontrakt i Stockholms innerstad några dagar innan jag skulle bli hemlös till exempel. TVÅ gånger ...

 

Men jag har aldrig någonsin vart en bortskämd snorunge. Verkligen inte.

Slump?

 

När jag flyttade till Gotland skickade jag en spontanansökan till Form, skulle va kul o hålla boxpass hos er, kan även hoppa in i receptionen. Exakt samma dag hade personalchefen haft krismöte med ägaren för boxningsinstruktören hade med kort varsel sagt upp sig o där stod de me 15 nyinköpta säckar. Dessutom hade receptionsansvarig sagt upp sig samma dag .. de ringde upp o bad mig komma in NU

 

När jobbet i södra Goa sket sig förra året så tog de inte många timmar tills jag hade ny anställning på ett yogaashram i norra Goa. Också via ett spontant mail efter en googlesökning, också hade dem fått ett plötsligt behov av en till instruktör.... Å det förändrade ju hela mitt liv att jag kom hit, jag upptäckte balu Ashtangayoga. Som tog mig vidare till Mysore .... som fick mig o utbilda mig till avancerad Ashtanga instruktör .... som har gett mig en helt ny världsbild o självkännedom. 

 

Jobb har alltid löst sig o fört med sig riktigt bra erfarenheter o nya öppna dörrar. Det har liksom alltid dykt upp precis ett sånt drömjobb på precis den orten jag befunnit mig på. 

Till o med när ja flyttade till skogs så dök drömjobbet i stadshuset på kommunen upp. Plopp. 

Ja sån djävla tur ja fick prova på o arbeta i byxor med pressveck o strykt blus, för de fick mig ju o inse att det var helt fullständigt feldrömt. Skönt, då slapp ja tänka på de mer. 

 

Bostad likaså. Typ som efter att jag separerade på Gotland o hade panik över bostadssituationen. Den e seriöst värre där än i Stockholm. Så fick jag ett förstahandskontrakt serverat på silverfat igen.. innanför murarna.. ☺

 

Law of Attraction

De låter så djävla flummigt o hittepå för dem som inte tänkt i de banorna innan, eller upplevt de här flytet - flowet, som uppstår i livet när man liksom mår riktigt bra o allt bara klaffar.

Men de e ju så. Vill man nåt riktigt ordentligt o verkligen tror på sig själv så blir de så 

 

Imorse berättade en Indisk kvinna för mig att det är århundradets starkaste dag för o uppfylla sina drömmar. Månen jorden o bla bla är ställda på bla bla exakt rätt linje ...

Jag köpte 3 trisslotter o swajpade extra mkt på tinder. Djävla kärring o snacka skit 😉😚

Men så fick ja helt plötsligt iväg några arbetsansökningar ... så de kanske dyker upp nåt i inkorgen snart ändå som uppfyller en liten dröm jag har. Man ska väl inte förkasta gamla indiska kvinnor som snackar om stjärnor o planeter helt å hållet.

 

Tror hellre på henne än slumpen

Fast mest tror jag ju på mig själv. För jag vet att när jag verkligen vill nåt så påverkar min enorma energi för det hela universum att arbeta i min riktning.

Ja de låter som att ja är gud ja vet. Men ja är ju det också. Haha

 

 

Godnatt.