Mja man kanske skulle ta o blogga lite igen. Varför inte.
Snabb catch up. Vad har hänt sista halvåret. Jag bor kvar i hooden, yogar för närvarande för Laruga Glaser (corona i love you), har blivit dumpad, har mest troligt haft corona, håller på att nörda ner mig i programmering och har (därmed) snart sålt min sista baguette.
Yesbox, men det jag ville skriva om idag var de här djävla nuet. Som vi alla befinner oss i men ingen verkar leva i.
Jag är mindfucked. Jag tränar o tränar o tränar timme efter timme på att vara här o nu. Nuet nuet nuet. Men samtidigt så bråkar mitt ego med mig nåt så fruktansvärt om att all lycka finns i framtiden. Nu e dåligt, sen är bra. De e svårt o träna på nåt som halva jag inte ens vill kännas vid.
De finns väl 3 typer av människor. Först ut har vi de där oroliga själarna som ältar o klagar o fokuserar på det förgångna. Så finns de vi, de där djävla adhd typerna som inte kan stå still en sekund utan måste hela tiden vidare. O så finns det buddhistmunkar. Som är nöjda. Som mår bra fast de aldrig vart vår, fast hela världen håller stängt, fast rulltrappan i Rinkeby fortfarande inte fungerar.
Fan ta dem.
Jag vill också.
Jag mår skitdåligt på grund av följderna av Corona. Jag är en person som alltid har en massa saker inbokade så att jag kan fly in till framtiden o gotta mig. nom nom nom. Snart ska jag åka till dalarna o sen till grekland o därifrån till indien sen ska jag göra de o de nom nom. Åh va gottigt de är därborta i framtiden. Som ja ska må.
Jag hade sagt upp mig o va på väg in i den här framtiden, oså som en käftsmäll kom corona o raderade ut hela min kalender. Nä, de blir ingen framtid. Poff.
Du får gå tillbaka till dina djävla frallor o finna dig i att varje dag kommer se exakt lika dan ut resten av ditt liv. Yoga, sälja bröd, äta, sova. Repeat. Yoga, sälja bröd, äta, sova, yoga, sälja bröd, äta, sova zzzzZZZ. Men snälla nån, kan ja få se fram emot ett biobesök till helgen iaf. NEJ
De blir samma nu. Samma hela tiden o de finns ingenstans du kan rymma i tanken när allt e pisstråkigt.
De vart påsk o jag mådde skit. Min pojkvän gjorde slut, jag hade corona, min tränare var borta jättelänge, jag fick inte tjänsten som jag hade fått eftersom företaget inte kunde starta upp nåt nu, jag kunde inte åka o äta påskägg med min familj i dalarna.
Jag behövde tid för mig själv, jag behövde spendera lite tid med mig själv i det här nuet som faktiskt ska vara rätt så djävla bra även fast allt runtikring tycks vara rätt så djävla skitdåligt.
3 dagar minivipassana i Rinkeby. Bort med alla distraktioner. 72 timmar utan mat o dryck (kaffe o citronvatten ok), ingen telefon, tv, internet etc etc.
Bara jag o jag o jag här o nu.
Jo men det gjorde gott. Jag är trots allt ensam ansvarig över min egna lycka och jag behöver faktiskt inte mer än en matta o en liten kudde för o vara lycklig. Jag påminner mig själv varje dag om att jag ÄR lycklig med mitt liv. Jag har en kropp som tillåter mig att yoga, jag har lyxen att kunna avsätta tid för meditation, jag fick tillbaka mitt jobb och jag älskar ändå att sälja riktigt bra bröd. Jag har en familj o jag kan faktiskt prata med dem på internet. Jag va inte ens speciellt sjuk .. egentligen ... när jag kanske hade corona.
Men, de finns inga quickfix. De går inte o gå all in i 3 dar o tro att allt ska bli bra för all evig tid. Varje dag knackar, nä bultar. Varje dag bultar framtiden, så in i helvete hårt, på o frågar varför ja inte är där i mina tankar. Hallå, framtiden här, tänk på mig. Så gör jag det, oså får jag råmycket ångest. För jag vet inget om framtiden. Jag vet inte vad jag ska tänka på för framtiden är helt tom.
Att Yogayama har hållt öppet under hela coronaperioden har verkligen vart min räddning. För varje dag ~09.00 när jag efter yoga o meditation sätter ihop händerna framför pannan o tackar för all den kunskap som tiden på mattan gett mig. All kunskap om vad som är viktigt i livet (tack Patanjali). När jag tar händerna ner mot bröstet o tackar för all kärlek. All kärlek som jag skapat i mig själv o kan dela med mig av till alla jag ska möta under dagen. När jag sedan bugar och tackar för dagen som precis har börjat och tackar för att jag får uppleva den. Ja ... när jag gör det så mår jag verkligen genuint bra. För under de 2,5 h som jag precis spenderat på mattan har jag inte vart någon annan stans än i nuet.
