vart ser du dig själv om tusen år

Jag har deltagit i ett antal intervjuer - skolor & företag som även erbjuder utbildning, på senaste tiden.
En vanlig fråga som dyker upp är "vart ser du dig själv om 5-10 år"
 
Det är en djävligt kuvig fråga på en arbetsintervju tycker jag, kanske vill dem höra att jag verkligen siktar på att klättra högt inom företaget? Ska man säga det för o få platsen eller ska man säga som det är? 
"Jag är totalt ointresserad av att ens tänka på vart jag befinner mig om 5 år, än mindre om 10 år" 
 
Jag skrev i mitt senaste inlägg att jag mår dåligt av att inte kunna planera framtiden. Men det är den närmsta framtiden jag pratar om. Det som är övergripligt. Det som jag vill ha o göra nu.
Jag vill kunna åka till indien över vinterhalvåret. Vad jag vill nästa vinter har jag ingen aning om. Vad jag vill om FEM ÅR ... haha. 
 
Ja jag skrattar. För det är ju helt omöjligt o svara på. 
För fem år sen var jag fullbokad PT och hade ingen aning om att jag nu, 5 år senare vill spendera min arbetsdag som alla tränares stora skräck - sittande framför en dator. 
 
Livet förändras och det är ju det som är så spännande. Det är ju det som gör det så djävla kul o leva, att man inte vet vad som kommer ske.

En annan fråga som jag aldrig vet vad jag ska svara på är "vad har du för förväntningar..."
Den är svår, för många människor tolkar det som att man är ointresserad när man inte har några förväntningar. Att inte bry sig o att vara likgiltig är olika saker. Att kunna vara positiv oavsett utfall..
 
Att jag inte har några förväntningar på någonting egentligen, och är helt oförmögen att tänka på min långsiktiga framtid betyder inte att jag är oengagerad eller ointresserad.
 
Tvärt om så tror jag att det är det som gör mig driven, extremt engagerad och faktiskt lycklig. Jag är mottaglig för att precis allt förändras. Jag vill inte ha förutfattade tankar eftersom det inte går att veta i förväg hur nåt ska bli, jag vill inte ha en förutbestämd åsikt som kanske låser mig i mitt bemötande för en situation.
Jag vill vara nyfiken.
Jag vill kunna ändra mitt tankesätt om både små och stora saker. 
 
Just nu vill jag lägga extremt mycket tid på att lära mig o koda. Just nu tycker jag att det är helt makalöst roligt.
Om 10 år kanske jag lever helt annorlunda och det finns något annat som passar mig bättre som yrkesval. Det vet jag inte. 
Jag vet vad som gör mig lycklig NU, och det är det enda som spelar någon roll. 
För om man hela tiden är lycklig nu, så är man ju lycklig livet ut - Word :)
 
 
 
 
Taggar: positivt tänkande;

Goodbye Future

Mja man kanske skulle ta o blogga lite igen. Varför inte.
Snabb catch up. Vad har hänt sista halvåret. Jag bor kvar i hooden, yogar för närvarande för Laruga Glaser (corona i love you), har blivit dumpad, har mest troligt haft corona, håller på att nörda ner mig i programmering och har (därmed) snart sålt min sista baguette.
Yesbox, men det jag ville skriva om idag var de här djävla nuet. Som vi alla befinner oss i men ingen verkar leva i.

Jag är mindfucked. Jag tränar o tränar o tränar timme efter timme på att vara här o nu. Nuet nuet nuet. Men samtidigt så bråkar mitt ego med mig nåt så fruktansvärt om att all lycka finns i framtiden. Nu e dåligt, sen är bra. De e svårt o träna på nåt som halva jag inte ens vill kännas vid.

De finns väl 3 typer av människor. Först ut har vi de där oroliga själarna som ältar o klagar o fokuserar på det förgångna. Så finns de vi, de där djävla adhd typerna som inte kan stå still en sekund utan måste hela tiden vidare. O så finns det buddhistmunkar. Som är nöjda. Som mår bra fast de aldrig vart vår, fast hela världen håller stängt, fast rulltrappan i Rinkeby fortfarande inte fungerar.

Fan ta dem.

Jag vill också.

Jag mår skitdåligt på grund av följderna av Corona. Jag är en person som alltid har en massa saker inbokade så att jag kan fly in till framtiden o gotta mig. nom nom nom. Snart ska jag åka till dalarna o sen till grekland o därifrån till indien sen ska jag göra de o de nom nom. Åh va gottigt de är därborta i framtiden. Som ja ska må.

Jag hade sagt upp mig o va på väg in i den här framtiden, oså som en käftsmäll kom corona o raderade ut hela min kalender. Nä, de blir ingen framtid. Poff.

Du får gå tillbaka till dina djävla frallor o finna dig i att varje dag kommer se exakt lika dan ut resten av ditt liv. Yoga, sälja bröd, äta, sova. Repeat. Yoga, sälja bröd, äta, sova, yoga, sälja bröd, äta, sova zzzzZZZ. Men snälla nån, kan ja få se fram emot ett biobesök till helgen iaf. NEJ

De blir samma nu. Samma hela tiden o de finns ingenstans du kan rymma i tanken när allt e pisstråkigt.

De vart påsk o jag mådde skit. Min pojkvän gjorde slut, jag hade corona, min tränare var borta jättelänge, jag fick inte tjänsten som jag hade fått  eftersom företaget inte kunde starta upp nåt nu, jag kunde inte åka o äta påskägg med min familj i dalarna.

Jag behövde tid för mig själv, jag behövde spendera lite tid med mig själv i det här nuet som faktiskt ska vara rätt så djävla bra även fast allt runtikring tycks vara rätt så djävla skitdåligt.
3 dagar minivipassana i Rinkeby. Bort med alla distraktioner. 72 timmar utan mat o dryck (kaffe o citronvatten ok), ingen telefon, tv, internet etc etc.
Bara jag o jag o jag här o nu.

Jo men det gjorde gott. Jag är trots allt ensam ansvarig över min egna lycka och jag behöver faktiskt inte mer än en matta o en liten kudde för o vara lycklig. Jag påminner mig själv varje dag om att jag ÄR lycklig med mitt liv. Jag har en kropp som tillåter mig att yoga, jag har lyxen att kunna avsätta tid för meditation, jag fick tillbaka mitt jobb och jag älskar ändå att sälja riktigt bra bröd. Jag har en familj o jag kan faktiskt prata med dem på internet. Jag va inte ens speciellt sjuk .. egentligen ... när jag kanske hade corona.

Men, de finns inga quickfix. De går inte o gå all in i 3 dar o tro att allt ska bli bra för all evig tid. Varje dag knackar, nä bultar. Varje dag bultar framtiden, så in i helvete hårt, på o frågar varför ja inte är där i mina tankar. Hallå, framtiden här, tänk på mig. Så gör jag det, oså får jag råmycket ångest. För jag vet inget om framtiden. Jag vet inte vad jag ska tänka på för framtiden är helt tom.

Att Yogayama har hållt öppet under hela coronaperioden har verkligen vart min räddning. För varje dag ~09.00 när jag efter yoga o meditation sätter ihop händerna framför pannan o tackar för all den kunskap som tiden på mattan gett mig. All kunskap om vad som är viktigt i livet (tack Patanjali). När jag tar händerna ner mot bröstet o tackar för all kärlek. All kärlek som jag skapat i mig själv o kan dela med mig av till alla jag ska möta under dagen. När jag sedan bugar och tackar för dagen som precis har börjat och tackar för att jag får uppleva den. Ja ... när jag gör det så mår jag verkligen genuint bra. För under de 2,5 h som jag precis spenderat på mattan har jag inte vart någon annan stans än i nuet.

 

 Obs. Inga frallor såldes efter plåtningen
Taggar: Buddhism, positivt tänkande, Älska sig själv, Ångest;

Facit på hur man uppfostrar ett barn

Även fast jag inte har några barn kan jag inte låta bli o tycka uppfostran är ett intressant ämne. Om Björn o Navid får provprata i sin podd så tänker jag att jag får provskriva i min blogg.
Jag har ju liksom ingen erfarenhet av uppfostran eftersom jag varken blivit uppfostrad själv eller uppfostrat någon annan. 
 
Man kanske kan börja där. Avsaknad av uppfostran. Jag hade inga regler i mitt barndomshem o i yngre tonåren fick jag göra precis som jag ville. 
Det finns nog inget som min hjärna mår så bra av som struktur. Ordning o reda. 
När jag var liten lekte jag inte, jag
s o r t e r a d e. När jag gick på högstadiet kunde jag alla mina kompisars scheman utantill och i vuxen ålder så är jag en riktig retreatjunkie. Jag älskar att åka till ett ställe där det råder full tystnad och dygnets alla timmar är planerade.
Diagnos på det? 
🤗 
 
Aja, jag tror iaf hur som helst att regler o typ mattider (mat över huvud taget) är en bra grej i uppfostran... Men tråkigt ämne
 
Roligare ämne 
Kroppen 
 
Vi går liksom runt med våra kroppar som ett kolli utan o veta hur den fungerar och hur vi läser dess signaler.
 
Blöja är såklart ett måste på ett barn. Men måste man verkligen ha det dygnet runt upp i ganska hög ålder? Det krävs enormt mkt tid o engagemang från föräldrar o låta barnet vara utan blöja några timmar om dan, men är inte det en bra start för en människa o få lära sig om en ganska grundläggande grej om sin kropp
 
När barnet blir lite äldre så gör det såklart en massa klantiga grejer, som typ o ramla o slå sig. 
Ofta kan jag iakta situationer där det faktiskt gick bra, men så springer ändå föräldern fram o liksom berättar för barnet att det har slagit sig o att det gör ont. O då blir följden att barnet helt plötsligt börjar gråta o skapar en känsla av att de e skönt o må dåligt ..
Självklart ska man trösta ett barn som slagit sig o gråter. Men jag tror det är nödvändigt o låta barnet känna av själv om de har ont eller inte. 
 
Det här fenomenet är nåt som händer i väldigt många sammanhang. Att föräldern liksom tar över o bestämmer hur barnet ska reagera och känna ist för att barnet själv får avgöra det. 
 
Hur ska man då lära sig?
 
Jag tycker mat är ett intressant ämne. Hur många vuxna har en genuin lyhördhet till sin kropp när det kommer till föda? Som verkligen slutar äta när kroppen är mätt och äter det som kroppen faktiskt ber om?
Hur ska man lära sig o inte låta egot ta över om man aldrig får lära sig o lyssna på kroppens signaler. 
Vår kropp har ett enormt bra sätt att förmedla information om hunger, mättnad och näringsbehov. Men har man aldrig fått upptäcka det blir såklart följden att man överäter och fortsätter laga makaroner med ost fast kroppen liksom skriker efter c vitaminer o järn.
 
Jag tror att barn kan bestämma själva när de är mätta. Lär inte barn att de måste trycka i sig mer när kroppen faktiskt sagt ifrån. Speciellt inte med de dummaste argumentet ever att de finns andra barn i Afrika som svälter. 
Alltså ... Say what? Ska jag behandla min kropp som en djävla sopstation o möla i mig mer mat än jag vill ha för att andra inte har nåt alls? Vad är de för pervers logik? 
 
Om man aldrig lär sig kroppens språk så kommer man aldrig kunna kommunicera med den, o hur ska man dessutom kunna älska nåt man inte förstår sig på över huvud taget?
Är det inte därför så många har sån känslig relation till mat och kroppens utseende?
 
Barn gillar dessutom bra mat om de får lära sig det. 
Men om man hela tiden får halvfabrikat så triggas man ju av det ist. 
Jag fick aldrig socker när jag var liten o det är nåt jag är enormt tacksam över. Jag blir extremt sällan sugen på sötsaker o kan inte ens hantera en produkt med för mkt socker... Det blir alldeles för sött för mig. Däremot kan jag bli sugen på frukt och tycker på riktigt att tex morötter o tomat är väldigt sött. Det tycker man inte om man hela tiden exponeras för socker, då är frukt absolut inte godis å grönsaker ska vi inte ens tala om. 
Hur ska man kunna göra hälsosamma matval helt plötsligt i vuxen ålder när man fått äta snabba kolhydrater hela barndomen? Klart man lyssnar till egot som vill ha burgare när man står där i affärn o gör nåt absurt försök o köpa linser. 
 
Ju mer man lär känna sin kropp älskar man den. 
Man har inga fula kompisar för allt som man tycker om är vackert. 
Ett djävligt bra sätt o lära känna sin kropp är såklart att använda den fysiskt. 
 
Uj uj. Nu vart jag trött på o stirra in i den här skärmen. 
Jag får fortsätta skriva om träning för barn en annan gång. Å kanske även om mina tankar kring sociala relationer i uppväxten. 
 
Avslutningsvis får ja väl bjuda på en bild när jag var liten 
❤️ 
 
 
 
 
 
Taggar: Barnuppfostran, Kroppskännedom;